Ett idédrama i bokskogen
Teater Bastard lyckas med en egen Robin Hood
Scenen är en skogsbacke bakom TV-huset i Göteborg, med marken täcks av fjolårslöv och mäktiga bokkronor som tak. Sommarljuset filtreras genom lövverket. Denna naturscen blir en plats för teaterns förvandlingar. Det är inte svårt att i fantasin förflytta sig till en kulle i grevskapet Nottingham i 1600-talets England.
Teater Bastard överraskar med en föreställning som växer till ett idédrama. Johan Franzons pjäs Robin Hood 1659 berör egentligen bara marginellt de klassiska historierna och myterna om hjälten från Sherwoodskogen som stal från de rika och gav till de fattiga. Jo, några namn och några episoder går igen, men vi är långt från Disney, Errol Flynn och Kevin Costner.
Bastards drama skildrar revolutionsåren vid 1600-talets mitt då inbördeskriget splittrade England. Kung och adel står mot ett allt starkare borgerskap och parlament. Cromwells armé besegrar kungens, Charles I avrättas och republiken utropas. Cromwell driver sitt styre mot hård diktatur.
Föreställningen berättar om detta ur några fattiga torpares perspektiv. De har fördrivits från sin jord men återvänt, de har deltagit i kampen mot kungen men svikits av dem som ledde striden. Nu spelar de upp dramat på nytt, visar vad de ville och vad som skett.
De kallas ”jordkorpar”, och Franzons pjäs om dem hämtar material från den radikala rörelse, ”the diggers”, som Gerrard Winstanley ledde i Surrey kring 1650. Det är ett stort och sammansatt stoff, och det är märkligt att se hur teatergruppen lyckas forma det och ge det en egen karaktär. Det blir inte bara en historia om det förflutna. Dramat om dessa ”grävare” och deras dröm – att förvalta jorden i frihet och rättvisa, att göra den till en gemensam skattkammare åt alla – får sin mörka samtidsskuggning som en skildring av hur revolutionen äter sina egna.
Visst har jag invändningar. Berättelsen blir ibland för omständlig, ger för mycket av historiens intrig och för lite av dess essens. I några scener segar pjäsen och verkar väl förälskad i sina ord. Den drygt tre timmar långa föreställningen kunde med fördel kortas något.
Men kvaliteterna är viktigare. Johan Franzon skriver med både dramatisk spets och komisk knorr, och som regissör visar han sinne för teatrala bilder och stiliseringar. Man glömmer snart tekniska brister i spelet. Fräckheten kan i stället bli verkningsfull – en göteborgsk accent eller nutida vändning ger färg åt ett replikskifte, fungerar som en distansering och vidgning av perspektivet.
Spelet är fullt av sådana brytningar och kontraster. Lyriskt står mot drastiskt, yttre konflikter mot inre. Plötsligt dyker en bräkande och mycket mänsklig fårhjord upp bland träden, och skratten leder strax över i ett själsligt drama.
Tre spelledare lotsar oss genom ”skymningssångens” sexton verser. Per Höglund har lugn och tyngd som berättaren Gerrard (men det kan bli ett väl patetiskt darr på stämman) medan Lena Almkvist och Helén Liljedal är två vilda och vitala korpar – de kraxar och flaxar, gycklar och klättrar i träd och hoppar in i spelet när det behövs.
Dramat spelas alltså fram med folkliga förtecken och till mycket musik – trumma, flöjt, säckpipa, luta. Efterhand framträder alltmer individualiserade figurer. Robin Hood är bara en av många huvudpersoner – Johan Holmbergs buspojksblick och smidiga skutt fungerar förträffligt under första akten medan svikaren Robin mot slutet inte riktigt delger oss sina hemligheter.
Främst är det kvinnornas kväll. Ett kollektiv på fem kvinnor finns hela tiden i berättelsens botten. I deras danser och lekar börjar föreställningen och i gestaltningen av deras gemenskap och frihetsdröm når den djupast. Ett par insatser är särskilt anmärkningsvärda: Carina Jonsson spelar fram en senig styrka hos Marion och visar samtidigt, i ett slags förstoring, striden som pågår i hennes inre. Elisabeth och Margret (Anna Ulén och Birte Niederhaus) drar en kärra med den fångne kungen liggande i lasten av kålrötter medan de sjunger om livet i London, det är en höjdpunkt.
Och Birte Niederhaus har en vacker scen en stund senare: Robins och Marions nyfödde son vandrar från famn till famn bland kvinnorna, och Margret håller honom länge i sin, alldeles tyst, för att till slut dansa ut som om hon fortfarande bar barnet i armarna. Det är en stilla scen av längtan, och hela rolltolkningen blir en berättelse om en kvinnas mognadsväg.
På det viset växer något förvånansvärt finstilt under skogsspelets skrovligheter. Människan med alla hennes motsägelser står fram mitt i de historiska krampryckningarna.
Sverker Andréason
Göteborgs-Posten