Sinnrik och sinnlig dockteater
Med Johan Franzons nyskrivna pjäs, Gasellpojken, vigs ett återhållet dramatiskt språk och Teater Sesams teatrala känslighet så lyckosamt samman, att resultatet är en ren fröjd att skåda.
Berättelsen om en liten pojke, som under en ökenstorm faller från sin trygga skumpande plats på dromedarens rygg och upphittas av en flock gaseller, präglas förutom av en finkalibrerad humor, av ett språk, vars sparsmakade uttryck ger, om inte ord, så i alla fall liv åt såväl gasellernas verklighet som åt pojkens gradvis förändrade villkor.
På teaterfoajéns väggar kan man läsa om så många som ett fyrtiotal dokumenterade historier om barn som levt bland olika djur. En baskisk poet hörde på genomresa i Sahara, av beduinerna, om en pojke som levde med en hjord gaseller, hittade dem långt in i öknen och stannade kvar i två år och studerade pojkens tillvaro. Poetens noggranna och lyhörda observationer inspirerade Johan Franzon att skriva pjäsen Gasellpojken, en text som lever högt på det lilla barnets begränsade ordförråd och drivkraften att lära sig andra sätt att överleva.
Sesam för, sinnrikt och sinnligt, åskådaren tätt intill pojkens språkbild av sig själv, mest hans omedelbara behov av mamman och pappan, av mjölkens nödvändighet och av beduinfolkens rytmiska förflyttningar högt uppe på dromedarernas ryggar. En inlärd medvetandenivå ersätts gradvis av en annan helt ny värld. Pojkens ord byts med nödvändighet ut mot andra uttryck, gasellernas vackra, utsträckta språng genom ökenlandskapet, deras omedelbara vaksamhet, mjölken som äger en annorlunda men lika innerlig sötma.
Dockspelarnas arbete med pojkens och gasellernas starka karakteriserade figurer är oerhört imponerande; det är märkligt att se dem ge dockorna ett liv så mycket mer påtagligt än de komplexa rörelsemönster som krävs av gruppen män och kvinnor bakom gasellens mjukhet, hennes sökande nos och oroligt skrapande hovar, av pojkens, i början, avvisande kroppshållning eller av det slumrande lilla barnet tätt intill gasellens värme under ökenhimlens stjärnprakt.
Denna påkostade föreställning ger omedelbart gensvar från barnpubliken när det plötsligt börjar regna från savannens molntyngda himmel, ett regn som så visuellt påtagligt faller mot åskådaren att barnen med uppåtsträckta händer verkar känna varje droppe mot huden. Lika spännande är det när situationer understryks av nära filmade barnhänder djupt ner i sanden eller av pojkens storögda ängslan speglad i vattnet när han fåfängt söker rädda sin nya mamma Pricknos från att drunkna i virvlarna. Det är bara att gå och se; Teater Sesams föreställning är en fantastisk berättelse om mänsklighet och mod.